Min kropp är inte din att bekräfta

Det där med kroppsuppfattning är lika mycket personligt som politiskt och socialt. Att prata om kroppsuppfattning är känsligt, det har åtminstone alltid varit för mig.

Sedan jag gick i gymnasiet har jag gått ner ungefär 20 kilo. Jag har gått från att vara tjock till att ha en enligt samhällsnormen en ”normalkropp”. Jag har inte en idealkropp (en sådan kropp vi ser på reklampelarna), men en enligt samhället accepterad ”normalstor” kropp. Det inte de kroppar som bryter mot kvinnoidealets reklampelare-kropp som är normbrytande, det är den tjocka kroppen som är.

Många gånger har jag reflekterat över min självbild. Som tjock och nu. Hur samhällets syn på mig förändrades efter min viktnedgång och hur bekräftelsen av viktnedgång varit skadlig.

Att man som kvinna, homosexuell, transperson, arbetarklass och/eller är rasifierad utsätts för diskriminering debatteras och problematiseras frekvent på såväl sociala medier som i politiken. Men sällan pratar man om diskrimineringen av tjocka personer. Man pratar inte om normbrytande kroppsform som diskrimineringsgrund eftersom det är något man ”kan ändra på”, till skillnad från kön, läggning eller hudfärg. Den samhälleliga moralen menar att man för ”skylla sig själv” om man är tjock och att man som tjock bör ta sig i kragen och gå ner de där kilona.

En smal normkropp symboliserar hälsosam livsstil och självdisciplin och belönas med social status. En tjock kropp förknippas med bristande impulskontroll och stort matbegär som blir äckligt.

Jag menar inte att man inte med ”normalstor” kropp kan ha komplex. I dagens patriarkala samhälle är det snarare en regel än ett undantag att kvinnor vill förändra något på sin kropp. Trots att självföraktet kan vara detsamma mellan en kvinna med ”normalstor” kropp och en tjock kvinna så är skillnaden att det är det den tjocka som socialt förlorar. Det är den tjocka kroppen kommer få blickar som drar slutsatser om lathet, självhat och omättad hunger.

Som jag nämnde innan så förknippas smalhet med hälsa och tjockhet med ohälsa och självdestruktivitet. Jag var inte ohälsosammare när jag var tjock än vad jag är nu. Fysiskt var jag snällare mot min kropp då. Jag stressade mindre och jag drack inte lika mycket alkohol. Det var när jag själv såg mig som tjock utifrån andras ögon det blev ohälsosamt. Det är inte övervikten i sig utan pressen och den sociala domen som leder till den värsta ohälsan hos tjocka.

Det är både intressant och tragiskt att se hur samhällets syn på min kropp ändrats under och efter min viktnedgång. Jag valde att försöka gå ner i vikt när min övervikt ledde till psykisk ohälsa. Människors dömande blickar och ett ökat självförakt. Jag hade något att bevisa, för mig själv och för andra.

Min viktnedgång uppmuntrades av såväl kompisar som bekanta som totala främlingar. Jag började få komplimanger för mitt utseende, jag möttes ständigt av ”bra jobbat” och ”va smal du har blivit”. Bekräftelsen strömmade in.

När jag inte längre sågs som en tjock, utan som en normalstor person hade jag ändå kvar självbilden som när jag var tjock (psyket hänger liksom inte alltid med). Då trillade kommentarer som ”nu får du akta dig så att du inte blir för smal” in.

Samtliga blickar, komplimanger och uppmuntrande tillrop har säkerligen varit av välvilja, så jag skäms nästan över att skriva hur skadliga de varit.

Det spelar ingen roll att du kommit till en punkt där du inte längre ses som tjock, när man under resan lärt sig och fått bevisat hur belönad man blir av att gå ner i vikt och hur din ”normalkropp” privilegieras på ett sätt du inte varit med om innan.

Vad händer då? Du slås av rädslan att bli tjock igen.

Jag kämpar varje dag för att få en sund relation till mat. En matångest jag aldrig hade som tjock är nu ständigt närvarande. Nu är skillnaden att människor i min närhet inte alls kan förstå varför jag ibland kollar extra på kaloriinnehållet. ”Sånt behöver ju inte du bry dig om.”

Så, min önskan är, sluta bekräfta/kommentera/uppmuntra andras kroppar och viktnedgång. Det skapar ätstörningar och osund inställning till mat och bekräftelsen av viktnedgången är inte värt det.

Sen får vi inte glömma vilka som tjänar på att vi ständigt fokuserar på kvinnas kropp och att smalhetsnormen reproduceras. Kvinnokroppar, vilket ideal de än har strävat efter, är till för att tillfredsställa den manliga blicken. Att sträva efter att uppnå detta ideal är kapitalets vinst. Patriarkatet och kapitalet kämpar hand i hand för att få oss så missnöjda som möjligt. Vad skulle annars hända med dietföretagen, skönhetssalongerna och hälsoindustrin?

2 reaktioner på ”Min kropp är inte din att bekräfta

  1. Det du säger är så sjukt viktigt! Jag känner igen mig väldigt mycket och slits hela tiden mellan tanken om att jag vill vara kurvig och tanken om att jag är alldeles för tjock. Så länge jag inte är ”ohälsosamt tjock” kan min omvärld acceptera mig, men jag känner ju inte att jag passar in i mallen för hur man ska se ut då mitt midjemått typ är på gränsen.

    Jag tror ändå att det är viktigt att man ibland får kommentarer fast kanske mer neutrala om man går ner eller upp (vi bör ju ändå vara medvetna om förändringar). Det som betyder något är ju att man inte bara får positiva åsikter om ens viktnedgång, som om det vore det som alltid var målet. Ha en fin påsk och glömt inte att ÄTA GOD OCH SNÄLL CHOKLAD OCH TOTALT STRUNTA I KALORIERNA!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s