Heltidsarbetet att ”älska sig själv”.

Vi lever i ett samhälle som talar om för oss att vi inte duger som vi är för att sedan ge oss ansvaret för vår kassa självuppfattning. När du köpt gymkort, köpt en kalender och provat alla bantningsdieter i ordningen men fortfarande inte ser ut som en Victora Secret-modell och du känner att du inte duger… Då är det dags för esset i rockärmen, köp en självhjälpsbok.

Vi har halvnakna Photoshop:ade reklampelare utan gropar i låren som inte går att undvika när vi väntar på tunnelbanan. Vi har strålande leenden som talar om för oss hur lycklig man kan bli bara om man köper den där parfymen. Vi ser reklam för dejtingsidor som predikar om en tvåsamhet  som alla bör vilja leva i för att må sådär hejdundrande tjolahopp-bra .

Med en kapitalism och ett patriarkat som hand i hand vinner på kvinnans osäkerhet kring sin kropp och kvinnans ständiga känsla av otillräcklighet så kommer ingen självhjälpsbok, dejtingsida eller bantningsdiet hjälpa.

Samhället målar upp en bild av ett lyckat liv. Man är smal, man lever i tvåsamhet, man har tid för familj, vänner, spabehandlingar och nöjen. Ett omöjlig ekvation. Samtidigt som detta målas upp som ett ”perfekt liv”, så är det är vårt eget ansvar att också stå emot denna norm. En ska  vara”starka nog” att inte bry sig och att inse att ”det perfekta livet” är en illusion.

Alla tusen självhjälpsböcker och tjat om att ”lär dig att älska dig själv”. Man ska varje morgon tala till sin spegelbild att man duger, att man är bra som man är. Om du inte lyckas med att ”träna upp din självkänsla”, ja, då får du skylla dig själv. Självhjälpsböcker har blivit en miljonmarknad och det enda dessa böcker gör att att dumpa ansvaret på individen. Dumpa ansvaret på individen är ju lite liberalismens grej. Sen IRONIN i självhjälpsindustrin tjänar mer desto sämre vi mår.

20140112_204447

Precis fotat ur Nanna Johanssons ”Hur man botat en feminist”.

Matångestens högtid

I morse pratade jag med en av mina allra närmsta vänner. Hon sa att hon ätit alldeles för mycket i helgen och att hon hade ångest över det. ”Malin, du har ju haft en del matångest, hur har du gjort för att bli av med det”, undrade hon. Älskade vän vad jag önskar att jag hade haft ett bra svar. Jag ville liksom säga åt henne hur perfekt hon är och att lägga energi på att må dåligt över vad man ätit är så onödigt. Det spelar liksom ingen roll. Det är exakt vad har mina vänner sagt till mig när jag haft osund relation till mat, men det hjälper tyvärr inte.

Hur sjukt är inte samhället när något så livsviktigt som mat är så tätt ihopkopplat med ångest?

Nu är snart påskhelgen över och reklamspalterna försöker överglänsa varandra i att hitta det bästa, mest effektiva, sättet att gå ner påskkilona. Innan påskhelgen skyltades det med hur man undviker de största kaloribomberna under påsk och hur man lyckas med det ”smalaste påskägget”. Det är samma visa varje högtid. 

I år har jag inte direkt firat påsk och därför varken ätit påskägg eller traditionell påskmiddag. Jag har sundare relation till mat nu än vad jag haft hela mitt vuxna liv, men visst slog mig tanken häromdagen att ”tänk va många kalorier jag sparar” genom att inte fira påsk. Häromdagen på tunnelbanan hörde jag en tjej på max 10 år prata om vilka godisar som innehåller minst socker och är därmed mer okej att äta. Överallt hör vi, ser vi och pratar vi om mat, samtidigt som ätstörningar är ett växande problem som kryper allt längre ner i åldrarna.

Synen kring mat kretsar mer och mer runt att man måste förtjäna att njuta av den. Fixar man det ”smala påskägget” eller planerar att följa en hard core-post-påsk diet, då kan du njuta av både marsipanägg och potatisgratäng. Planerar du att faktiskt bara njuta utan att på något sätt kompensera med träning eller diet, ja då ska du åtminstone känna skam.

Matångest begränsar. När jag hade som sämst relation till mat stannade jag ofta hemma från fester och utekvällar för att slippa må dåligt. Jag visste att jag skulle njuta av chipsen, drinkarna eller tårtbiten just då, men ångesten efter… det var helt enkelt inte värt det. Det var som ständig matbakfylla.

Ingen kaloriräknar-app eller ät-hur-mycket-du-vill, bara-du-utesluter-något diet är lösningen, det fördjupar bara problemen.

Matångest har inget med viljan att vara ”hälsosam” att göra.

Visst, att äta hälsosamt är bra. Precis som att inte röka och att inte dricka alkohol så är en hälsosam kost bra för kroppen. Jag vänder mig inte inte emot en hälsosam livsstil, men just när det gäller matångest är det inte bristen på en hälsosam livsstil man mår dåligt över. Med en cigg i hand har jag hört många bekanta beklaga sig över den där kanelbullen de tryckt i sig. Hade det handlat om hälsa så skulle ångesten snarare ligga vid ciggpaketet än vid fikabrödet.

Att försöka gå ner i vikt har på många sätt blivit normen. Låt mig ta ett exempel. Jag älskar naturgodis. Nötter, vetepuffar i yoghurt och chokladindränkta russin. Väldigt många av de gånger någon är med mig och köper naturgodis så kommer kommentaren att ”det är mindre kalorier i vanligt godis”. Det är så normaliserat att man gör val utifrån viljan att gå ner i vikt att en sån kommentar känns helt rimlig.  Jag klandrar ingen, ingen menar något illa, men att mitt val av snacks tros vara baserat på kaloriinnehåll blir bara så fel.

Och till er som frågar varför jag dricker Coca cola zero istället för vanlig och jag svarar att ”det är godare”… JAG LJUGER! Det smakar fan bajs i jämförelse.

Min kropp är inte din att bekräfta

Det där med kroppsuppfattning är lika mycket personligt som politiskt och socialt. Att prata om kroppsuppfattning är känsligt, det har åtminstone alltid varit för mig.

Sedan jag gick i gymnasiet har jag gått ner ungefär 20 kilo. Jag har gått från att vara tjock till att ha en enligt samhällsnormen en ”normalkropp”. Jag har inte en idealkropp (en sådan kropp vi ser på reklampelarna), men en enligt samhället accepterad ”normalstor” kropp. Det inte de kroppar som bryter mot kvinnoidealets reklampelare-kropp som är normbrytande, det är den tjocka kroppen som är.

Många gånger har jag reflekterat över min självbild. Som tjock och nu. Hur samhällets syn på mig förändrades efter min viktnedgång och hur bekräftelsen av viktnedgång varit skadlig.

Att man som kvinna, homosexuell, transperson, arbetarklass och/eller är rasifierad utsätts för diskriminering debatteras och problematiseras frekvent på såväl sociala medier som i politiken. Men sällan pratar man om diskrimineringen av tjocka personer. Man pratar inte om normbrytande kroppsform som diskrimineringsgrund eftersom det är något man ”kan ändra på”, till skillnad från kön, läggning eller hudfärg. Den samhälleliga moralen menar att man för ”skylla sig själv” om man är tjock och att man som tjock bör ta sig i kragen och gå ner de där kilona.

En smal normkropp symboliserar hälsosam livsstil och självdisciplin och belönas med social status. En tjock kropp förknippas med bristande impulskontroll och stort matbegär som blir äckligt.

Jag menar inte att man inte med ”normalstor” kropp kan ha komplex. I dagens patriarkala samhälle är det snarare en regel än ett undantag att kvinnor vill förändra något på sin kropp. Trots att självföraktet kan vara detsamma mellan en kvinna med ”normalstor” kropp och en tjock kvinna så är skillnaden att det är det den tjocka som socialt förlorar. Det är den tjocka kroppen kommer få blickar som drar slutsatser om lathet, självhat och omättad hunger.

Som jag nämnde innan så förknippas smalhet med hälsa och tjockhet med ohälsa och självdestruktivitet. Jag var inte ohälsosammare när jag var tjock än vad jag är nu. Fysiskt var jag snällare mot min kropp då. Jag stressade mindre och jag drack inte lika mycket alkohol. Det var när jag själv såg mig som tjock utifrån andras ögon det blev ohälsosamt. Det är inte övervikten i sig utan pressen och den sociala domen som leder till den värsta ohälsan hos tjocka.

Det är både intressant och tragiskt att se hur samhällets syn på min kropp ändrats under och efter min viktnedgång. Jag valde att försöka gå ner i vikt när min övervikt ledde till psykisk ohälsa. Människors dömande blickar och ett ökat självförakt. Jag hade något att bevisa, för mig själv och för andra.

Min viktnedgång uppmuntrades av såväl kompisar som bekanta som totala främlingar. Jag började få komplimanger för mitt utseende, jag möttes ständigt av ”bra jobbat” och ”va smal du har blivit”. Bekräftelsen strömmade in.

När jag inte längre sågs som en tjock, utan som en normalstor person hade jag ändå kvar självbilden som när jag var tjock (psyket hänger liksom inte alltid med). Då trillade kommentarer som ”nu får du akta dig så att du inte blir för smal” in.

Samtliga blickar, komplimanger och uppmuntrande tillrop har säkerligen varit av välvilja, så jag skäms nästan över att skriva hur skadliga de varit.

Det spelar ingen roll att du kommit till en punkt där du inte längre ses som tjock, när man under resan lärt sig och fått bevisat hur belönad man blir av att gå ner i vikt och hur din ”normalkropp” privilegieras på ett sätt du inte varit med om innan.

Vad händer då? Du slås av rädslan att bli tjock igen.

Jag kämpar varje dag för att få en sund relation till mat. En matångest jag aldrig hade som tjock är nu ständigt närvarande. Nu är skillnaden att människor i min närhet inte alls kan förstå varför jag ibland kollar extra på kaloriinnehållet. ”Sånt behöver ju inte du bry dig om.”

Så, min önskan är, sluta bekräfta/kommentera/uppmuntra andras kroppar och viktnedgång. Det skapar ätstörningar och osund inställning till mat och bekräftelsen av viktnedgången är inte värt det.

Sen får vi inte glömma vilka som tjänar på att vi ständigt fokuserar på kvinnas kropp och att smalhetsnormen reproduceras. Kvinnokroppar, vilket ideal de än har strävat efter, är till för att tillfredsställa den manliga blicken. Att sträva efter att uppnå detta ideal är kapitalets vinst. Patriarkatet och kapitalet kämpar hand i hand för att få oss så missnöjda som möjligt. Vad skulle annars hända med dietföretagen, skönhetssalongerna och hälsoindustrin?

Tips till Silja Line

I morse på Nyheterna kunde vi höra Tallink Siljas talesperson skylla ökade våldtäkter på våldtäktsoffren. Något som ständigt görs. Offren skuldbeläggs.

Antingen sa man inte ifrån tillräckligt tydligt att man inte ville bli våldtagen. Man var inte tydlig med att ens ”NEJ!!!!” inte var en sexlek. Man sa inte att soft-airgunen mot ens huvud gjorde att man kände sig hotad. Man skrek inte på hjälp när man blev fastbunden och våldtagen i sju timmar. Man hade för kort kjol. Eller man var för full.

Detta ständiga skuldbeläggande på offret. Det är en sjuk värld vi lever i.

 

Eftersom Tallink Siljas talesperson uppenbarligen är kvinnohatare och har en skev syn på vem som bör skulden i våldtäkter vill jag ge honom några tips.

 

 

 

 

Tunnelbanan

När jag var newbie i Stockholm i höstas hade jag så himla svårt att förstå varför folk var så stressade. Jämt och ständigt. Detta visar sig främst på tunnelbanan när folk armbågar sig ner för rulltrappan för att ändå komma med samma tåg som jag, som i lugn och ro åkte ner för rulltrappan i dess tempo. Jag förstod inte heller varför det skulle vara hela världen att missa ett tåg, nästa kommer ju om max fem minuter. Där jag kommer ifrån går nästa om en timme.

Nåväl, man är ju lite att ett flockdjur, så har mer och mer anpassat mig till detta beteende. Kommer på mig själv att springa genom spärrarna och ner till perrongen trots att man har all tid i världen.

Jag har med detta blivit en något mer bitter människa och det finns vissa saker människor gör i tunnelbanemiljö som får mig att vilja skrika ut i frustration (vissa av saker jag själv gjorde för mindre än ett halvår sen).

Irritationsmoment på tunnelbanan:

  • Människor i grupp som går tätt i bredd..långsamt
  • När man går igenom hela perrongen för att hamna längst fram i tåget och det är ett korttåg så man måste gå tillbaka en bit
  • Män i kostym i grupp
  • Fullisar på tunnelbanan när man själv är nykter
  • När folk står till vänster i rulltrappan
  • När människor börjar gå på tunnelbanan innan folk har gått av

sist men absolut inte minst:

  • MÄNS  SÄRANDE AV BENEN SOM TAR UPP 1,5 SÄTE

 

http---makeagif.com--media-4-09-2014-nzPYxChttp---makeagif.com--media-4-09-2014-P1irHI

 
Patriarkatets bevis rätt framför en på sätet.

 
Angående mina övriga störningsmoment är kontentan att Stockholm har gjort mig till en stressad och lättirriterad människa som alltid är på väg någonstans även när jag inte är det. Nu ska jag dricka en kopp te och återfinna min harmoni (LOL nej).

Mäns förtryckande ”välvilja”.

Har ni någonsin varit med om att ni påtalat för en man att han uttryckt sig eller agerat sexistiskt och hur han då ser helt oförstående ut. Som en fågelholk i fejset bedyrar han att visst inte menat att vara sexistisk eller att förtrycka. Han är ju en ”schysst kille”.

Ja, det har ni säkerligen varit med om. Det, eller så kanske ni är den oförstådda ”schyssta killen”.  Här är mitt bidrag till att försöka förklara för eventuellt förvirrade män varför, vad de ser som välmening, är förtryckande. Jag kommer berätta om tre situationer jag nyligen varit med om.

Jag tror att kvinnor som läser (tyvärr) känner igen sig. Jag hoppas att män som läser förstår.

För två veckor sedan på tunnelbanan. Jag står i rulltrappan när någon plötsligt stöter till mig hårt bakifrån. Det är mycket folk så jag antar att någon gjort detta av misstag. Jag vänder mig om för att se vem det var. Där står en äldre (till synes nykter) man. Istället för att be om ursäkt frågar han ”skulle jag kunna få ta en bild av dig?”. Jag blir ställd och går därifrån. Bakom mig hör jag han ropa ”du behöver för fan inte bli sur, det var en komplimang”.

När jag häromdagen missade sista tunnelbanan hem och var tvungen att ta bussen gick jag runt ett bra tag på Vasagatan innan jag hittade vilken busshållplats jag skulle åka från. Under den här tiden blev jag erbjuden taxi av fem okända män. Samtliga slängde in någon kommentar som ”du ska inte gå själv på natten”, eller ”vackra tjej, vill du ha skjuts”.

En kväll efter jobbet när jag satt och väntade på tunnelbanan hem . Klockan var strax efter elva och en kille, typ i min ålder, sätter sig bredvid mig på bänken. Vi börjar småprata. Efter någon minut äger denna konversation rum:
Okända mannen:  ”Är du gay?”.
Jag: ”Va?”.
”Ja, du har ju sån där flatfrisyr. Men det är lugnt, jag tycker det är läckert”.
”Vad i helvete menar du?”
”Ja, det är läckert när två tjejer ligger med varandra”. 

Suck-och andhämtningspaus.

Sammanfattning:

Random dude vill ta en bild av mig. Jag blir irriterad och går. Han ropar efter mig. Det var ju en ”komplimang av välmening”.

Okända män erbjuder taxi. Argument: ”du ska inte gå själv mitt i natten”. Okej, men jag kan hoppa in i en svarttaxi med en främling? Välvilja?

En person jag aldrig träffat innan tyckte min ”flatfrisyr” var ”läcker”. Till historien hör att när jag konfronterade honom så försvarade han sig och förklarade att han visst inte är en sån där sexistisk man. Jag förstod bara inte att han menade väl. 

Vad är den gemensamma nämnaren?
SAMTLIGA ÄR MÄN!
Är det en slump?
NEJ!

Det är inte enskilda situationer med enskilda individer. Det är ett sexistiskt samhällsklimat där det kvinnohat normaliserats. Det är ett patriarkat där mäns maktöverordning visar sig i att män kan säga vad de vill till kvinnor, så länge de kan styrka att det är sagt med välmening.

Det är en del av patriarkatet, ett strukturellt förtryck.
Det visar sig i friande av våldtäktsmän. Våldtäktsmän som ”inte förstått” att hon inte ville/var medvetslös/kände sig hotad.
Det visar sig i näthatet mot kvinnor.
Det visar sig i fejkade telefonsamtal när man går ensam hem i rädsla att någon förföljer en.

Så män, sluta bete er som svin. Se er roll i patriarkatet och ta lite jäkla ansvar.

Tack å hej